Atko Viru – Idrottsträning

Träning

10. Adaptiv proteinsyntes och träningsuppläggning

Adaptationsteorin har fått vid utbredning när det gäller att förstå träningsprocessen. Grundförutsättningen är att frågan om träningsuppläggning behandlas ur den ståndpunkt att de ändringar som avgör progressen i prestationsförmåga bestäms av dynamiken i adaptiv proteinsyntes under återhämtningsperioden mellan träningspassen.

Figur 10 visar dynamiken i proteinsyntesen efter arbetets slut hos råttor (Seene, 1986). Det är värt att observera att omedelbart efter arbetets slut följer en flera timmar lång period, under vilken proteinsyntesen fortfarande är hämmad. Speciellt gynnsamma betingelser för proteinsyntes råder uppenbarligen under superkompensationsfasen. När det gäller tidskaraktäristika, då beror dessa av storleken på träningsbelastning och organismens anpassningsgrad till denna samt av övningens art. Genom djurförsök får man givetvis endast en uppfattning om allmän lagbundenhet, men den hjälper oss att förstå de processer som försiggår hos människor. Kvantitativa karaktäristika är därvid inte överföringsbara. Slutsatsen att dynamiken i proteinsyntesen principiellt är likartad hos människor bekräftas av samlade data (Millward o.a, 1982) från undersökningar utförda enligt isotopmetoden, där intensiteten i proteinsyntesen och proteinsönderfall i organismen studerades. Löpning under tre timmar och 45 minuter på rullband med en hastighet som framkallade en syreförbrukning på 50 % av löparens maximum fick till följd att intensiteten i proteinsyntesen i organismen minskade med 21 %. 4,5 timmar efter arbetets slut översteg intensiteten utgångsnivån med 16 %.

Figur 10. Dynamiken av proteinsyntes under återhämtningsprocessen. Upptagningen av 14C-leucin i gastrocnemius-proteiner hos råtta efter 6 timmars simning.
Triangel = lätta kedjor av myosin.
Kvadrat = tunga kedjor av myosin.
Cirkel = aktin.
Streckad linje = aktomyosin.
Fyllda symboler anger väsentlig avvikelse från utgångsläget.

När man vill konstruera optimal träningsplan med utgångspunkt från proteinsyntesens dynamik måste man ta hänsyn till att

adaptiv proteinsyntes i musklerna intensifieras först då organismens energetiska potential är återställd
cellerna är försedda med mekanismer som svarar för att adaptiv proteinsyntes automatiskt urkopplas efter en viss tid (Tomkins, 1971)
när adaptiv proteinsyntes stoppas inträder genast intensivt proteinsönderfall i cellen.

Läget kan antas vara följande: Genom träning belastas en viss cellstruktur hårt. De ackumulerade metaboliterna bestämmer syntesen av de proteiner som ska användas till förstärkning av denna struktur. Därigenom får cellen större beredskap att utföra den funktion som krävs. Men när ingen ny belastning inträffar verkar det vara ”onödig lyx” att låta cellstrukturen behålla sin större volym. Det som är överflödigt faller sönder och utgångsläget återställs. Denna lagbundenhet yttrar sig genom att träningseffekterna försvinner när träning avbryts.

Figur 11. Dynamiken av cytokrom C-koncentration i benmusklerna under träning, vid träningsavbrott och återupptagning av träningen.

Hos en långdistanslöpare hade koncentrationen av cytokrom C (typiskt mitokondrieprotein) i lår-muskeln fördubblats som ett resultat av träningen. En av skada påtvingad vila i sju dagar medförde att koncentrationen av detta protein minskade med drygt 25 % (fig. 11). När träningen återupptogs behövdes det tre veckor för att återkomma till samma höga nivå som före avbrottet (Booth, 1977).

Figur 12. Principschema över ändringar i intensiteten av energetisk potential och proteinsyntes under återhämtningsperioden. Pilarna anger tiden för början av nästa träningspass (se texten).

Den automatiska bortkopplingen av proteinsyntesen och följande sönderfall av syntetiserat överskott av proteiner gör det nödvändigt att träningen upprepas för att befästa dess effekt. Naturligtvis måste den efterföljande träningsbelastningen komma innan den adaptiva proteinsyntesen stoppas. Annars förlorar man inte bara tid, utan också en del av den uppnådda träningseffekten, då det syntetiserade proteinöverskottet börjar sönderdelas (fig. 12 D).

Om nästa träningspass börjar innan den adaptiva proteinsyntesen blir möjlig elimineras effekten från föregående träning (fig 12 A). I bästa fall kan man då vänta sig att verkan från de två på varandra följande träningspassen summeras och sedan realiseras under återhämtningsperioden efter det andra träningspasset, förutsatt att den blir tillräckligt lång. Om nästa träningspass däremot börjar då proteinsyntesen efter föregående träning ännu är intensiv (fig. 12 B), då har man lyckats komma idealet ganska nära. Från idealbilden skiljer då bara det faktum att en del av den proteinsyntes som inducerades av föregående träning inte fullbordas. Idealet är om följande träningspass börjar samtidigt med att proteinsyntesen efter föregående träning avslutas (fig. 12 C).

För att komma till denna ideallösning måste återhämtningsläget ständigt kontrolleras. I praktiken är detta inte möjligt då

det inte går att placera idrottsmän i laboratorieliknande miljö där de ständigt kan kontrolleras
metoderna för värdering av dynamiken i adaptiv proteinsyntes under återhämtningsperioden håller för närvarande på att utarbetas.

Även senare då detta är gjort behöver man sannolikt utföra tidskrävande analyser som inte ger möjlighet till snabbinformation. Och slutligen skulle sådan information i många fall vara oanvändbar, då idrottsmannen också är upptagen av andra uppgifter (studier, yrkesarbete, social verksamhet) och därför inte kan påbörja ett nytt träningspass precis då analysresultatet rekommenderar det. Likaledes kan tiderna för mat, sömn och träningslokalers öppethållande hindra detta. Lösningen blir därför att fastställa ungefärliga tidsintervaller och kontrollera dessa då och då. För det andra kan man genom att variera träningsbördan påverka den behövliga återhämtningsperiodens längd, så att träningstiderna anpassas till övriga levnadsvillkor.

När man har lyckats med att komma i närheten av idealet i träningsuppläggning då spolieras den positiva effekten från tre träningspass om man ”hoppas över” en träning. För det första förlorar man givetvis effekten från det träningspass som man offrade för att gå på bio, till en träff eller helt enkelt p.g.a. lättja. För det andra så realiseras naturligtvis effekten från föregående träning i form av adaptiv proteinsyntes, men denna positiva verkan hinner försvinna p.g.a. att tiden blir så lång till nästa träningspass. För det tredje får även detta träningspass sämre effekt än vad det normalt skulle ha haft eftersom den positiva ändringen nu börjar från en lägre nivå.

Fortsätt till Ärftlighet, adaptiv proteinsyntes och prestationsförmåga »