Atko Viru – Idrottsträning
27. Slutord
Denna bok är ingen receptsamling för att förvandla en nyintagen elev i idrottsskolans lägsta klass till mästare av internationella mått. Detta faktum utgör såväl bokens brist som dess dygd. Utan tvivel skulle det vara bekvämt att ha en sådan receptsamling, men tyvärr är det inte realistiskt. Varje idrottsgren har sina särdrag. Inte heller i samma idrottsgren kan man närma sig alla idrottsmän på samma sätt. Det går inte att skapa en mästare med användning av bestämda regler. Bristerna i boken förvandlas till dess dygd om läsaren fann material att fundera över och ett ramverk för att från detta vidareutveckla konkret strategi och taktik för träningsuppbyggnad för sina elever. Enligt författarens övertygelse växer sannolikheten för tränarens framgång desto mera ju djupare överväganden det krävs av honom innan han kommer fram till sitt eget konkreta ramverk. Med ”djupt övervägande” vill jag betona uppfattningen att resultatet av tränarens arbete, eller med andra ord, resultatet av idrottsmannens träning består av ändringar i organismen, vilka får sin början på cellstrukturens nivå och genom inbördes summering når fram till en slutresumé i form av tävlingsresultat. Ännu en gång ska det betonas att grunden för träning är ändringar i organismen, ändringar som gör att organismens kapacitet växer, att man förvärvar solid hälsa och god arbetsförmåga, att en tränande människa är på väg upp til topparnas topp – till Homo olympicus höjder. Till detta mål måste man ta sig utan att använda varken kniv eller gifter. Det finns nämligen ett radikalare sätt att omvandla organismen – genom fysisk träning som genomförs på ett ändamålsenligt, genomtänkt och, ovillkorligen, systematiskt sätt.
Det är mycket väsentligt att tränarens tänkesätt ändras från det som ännu är gängse förekommande till ett modernare och mera fullständigt (fig. 42). Som resultat av träning ser man vanligen förbättrad fysisk kapacitet och inlärning av rörelseteknik, som i sin tur ger ett tävlingsresultat på motsvarande nivå. Man förnekar inte att det försiggår ändringar i organismen, men de vanligen rådande tankebanorna förbinder inte dessa ändringar med tävlingsresultat och lämnar dem som tecken på organismens tillstånd till idrottsläkarens bedömning. Det händer dock att undan för undan upptas det i praktiskt träningsarbete fler och fler sådana tecken på organismens tillstånd och används för ledning av träningsprocessen. Som idrottsfysiolog började jag min karriär med forskning av hjärtats funktion. På den tiden betraktades detta som privat hobby, ofta något att småle åt. Men snart nog antog de flesta tränarna pulskontroll som ett dagligt hjälpmedel vid ledning av träning. Analogt gick det med studier för att fastställa idrottsmannens maximala syreupptagning och laktatkoncentration i blodet. Fram till den senaste tiden ansågs det vara verklighetsfrämmande att forska om idrottsmannens hormonnivå. De hormonella mekanismernas andel i idrottslig prestationsförmåga förstod man inte. Nu har denna forskning fått stor ubredning för ledning av idrottsmäns träning i världstoppen (se t.ex. boken om Lasse Virén), däribland även hos sovjetiska landslag. Samma historia gäller om proteinets roll i ämnesomsättningen.
Nu är tiden inne att revidera det rådande tänkesättet och placera de uppkomna ändringarna i organismen mellan träning och prestationsförmåga som en förklarande och samtidigt en resultatbestämmande länk. Nyttan av detta ligger framför allt i att tränaren slipper att arbeta i blindo. Han kan klargöra för sig själv varför han ska välja den ena eller andra övningen, åtgärden, metoden och vad det direkta resultatet blir av hans val. Denna kunskap ger goda möjligheter att skapa återkoppling för att kontrollera hur han lyckas med sitt arbete. Allt detta möjliggör att träningsarbetet kan lämna den empiriska sfären och bli ett på vetenskaplig grund utarbetat och kontrollerbart system.
Vid träningsprocessens praktiska utformning måste man först fastställa den allmänna strategin som fördelar de förestående träningsuppgifterna på en mångårig tidsperiod och därmed bestämmer dynamiken i organismens omdaning. Den allmänna strategiska planen ger varje träningsår sina uppgifter, som i sin tur sedan konkretiseras och korrigeras med hänsyn till resultaten från tidigare träningsår. De konkreta uppgifterna inför ett nytt träningsår delas upp på träningsperioder och -etapper samt inom etapper på mesocykler. Uppgiften för varje mesocykel fullgörs inom mikrocykler. Beroende på uppgifternas karaktär inför mikrocykeln väljs lämpliga övningar och träningsmetoder. Vidare måste tränaren lösa frågan om träningsbelastningens storlek och hur den ska fördelas mellan de olika mikrocyklerna. Han måste ta hänsyn till:
- mesocykelns allmänna inriktning (är det fråga om att skapa motoriska potentialer eller att lära organismen använda dem, är det fråga om en mesocykel för forcerad träning eller en mesocykel för återhämtningsbelastning osv)
- mikrocykelns placering (ska mikrocykeln ge stigande eller fallande träningsbelastning inom mesocykeln)
- organismens tillstånd i början av mikrocykeln (finns det tendens till överansträngning eller börjar mikrocykeln med hög arbetskapacitet)
- vad säger pedagogiska iakttagelser och de data som idrottsläkaren har samlat in om dynamiken i återhämtningsprocesserna och toleransnivån mot träningsbelastning vid tidigare genomförda mikrocykler av samma slag.
Efter sådana överväganden bestämmer tränaren hur mikrocykeln ska byggas upp. Därvid kan han planera att lösa en eller flera uppgifter, men glömmer inte skiljaktigheter i belastningsfördelning i det ena eller det andra fallet. På samma gång bestämmer tränaren vad som är lämpligast – mikrocykel med summerande eller växlande belastning.
Parallellt med att lösa alla dessa uppgifter utarbetar tränaren ett schema för framtagning av återkopplande information om träningens faktiska påverkan på organismen, om ändringar i organismens tillstånd under pågående mikro- och mesocykel och om dynamiken i de ändringar som träningen har framkallat. En del av den behövliga informationen kan erhållas genom självkontroll (puls på morgonen, kroppsvikt osv) och genom pedagogiska muskeltester. Ju större träningsbelastningen blir desto mera måste man tänka på att anskaffa kompletterande information genom fysiologiska och biokemiska undersökningar. Tränaren behöver information om de grundläggande belastningarnas tränande effekt, om återhämtningdynamiken motsvarar den som man har planerat för, om man har lyckats undvika belastningar som kunde föranleda överansträngning och om alla ändringar i organismen utvecklas i önskad riktning. För allt detta krävs naturligtvis ett gott samarbete med idrottsläkaren och motsvarande laboratorier.
Den faktiska realiseringen av det planerade utgör en pedagogisk process vars utgång beror på tränarens pedagogiska kapacitet och hans psykologiska begåvning. En idrottsman är ju ingen robot, utan en levande människa med sina intressen, känslor och sin flit. Hur ska man påverka idrottsmannen att anstränga sig på träning såsom träningsstrategin och -taktiken kräver, hur ska man inprägla i honom sportmanship om sanna idrottsideal? Behandling av dessa frågor ryms inte i denna bok. Även idrottsmannens psykologiska förberedelse berördes i mycket liten omfattning. Inte därför att författaren inte förstår vikten av denna komponent i idrottsmannens förberedelse, utan för att lämna fältet fritt för dem som är sakkunniga på detta område, till specialisterna.
