Atko Viru – Idrottsträning

6. Om missar i tränarens arbete

Endast den som uträttar något kan misslyckas, endast den som fattar beslut kan missta sig. Framgången i det vi företar oss, riktigheten i våra beslut är alltid knuten till en viss sannolikhet. Ur detta faktum kan vi finna berättigande för våra misstag. När man erkänner möjligheten att göra misstag uppstår måhända önskan att fördöma all kritik av den som gör något. Men man måste här även tänka på sanningen att genom misstag lär man sig. I detta finns en stor del av den verksammes visdom, förmågan att undvika en upprepning av misstagen. Slutligen, ju större sannolikheten är att vi lyckas med det vi företar oss, desto större framgång har vi i vår verksamhet i dess helhet och desto snabbare närmar vi oss vårt mål. Aktivitetens verkningsgrad framgår som förhållandet mellan framgång och misslyckanden. Med syfte att höja verkningsgraden ska vi företa en granskning av tränarens arbete, tänka efter var de svåra passagerna kan finnas på hans väg och se hur man ska undvika misstag.

Framgång och dess motsats, misslyckande, beror såväl på tränaren själv som på hans arbetsvillkor (materiella möjligheter, tillgång till idrottsanläggningar och utrustning, antalet tränande o.s.v.). Om man skärskådar de faktorer som beror på tränaren själv måste man beakta att avgörande härvidlag är inte endast kvaliteten i de beslut som tränaren fattar vid ledning av träningen utan hans verksamhet som helhet. Utöver uppdraget att leda träningen ska tränaren även fungera som organisatör och fostrare. Man fostrar inte enbart med ord, beröm och bestraffning utan i stor omfattning med sitt föredöme, sin övertygelse och entusiasm. Funktionen som organisatör och fostrare utgör inget merarbete, den är en del av tränararbetet.

Orsakerna till att tränarens beslut vid ledning av träning och tävlingar kan gå snett kan i det stora hela indelas i följande grupper:

1. bristfälliga kunskaper om vilken inverkan olika träningsredskap och -metoder har på organismen och hur de ska användas
2. träningsmedel och träningsbelastning är inte anpassade efter den tränandes utvecklingsnivå, organismens tillstånd, ålder och kön
3. bristfällig återföring av information om träningens effektivitet
4. oförmåga att undvika och rätta till fel vid inlärning av tekniken
5. ensidighet (icke ändamålsenligt förhållande mellan allmänfysisk träning och specialträning, mellan teknisk, taktisk, psykologisk och teoretisk förberedelse) eller ogynnsam fördelning mellan olika delar av träningen i årsplanen (även i flerårig träningscykel)
6. bristfällig kännedom om den rationella tekniken i den aktuella idrottsgrenen, dålig förståelse för utvecklingsriktningar i idrottsteknik, oförmåga att finna den lämpligaste teknikvarianten med hänsyn till elevens individuella särdrag (kroppsbyggnad o.s.v.)
7. brister vid val av idrottsgren och vid bedömning av elevens utvecklingsmöjligheter
8. oförmåga att ändamålsenligt leda idrottsmannens tävlingsaktiviteter
9. oförmåga att reglera idrottsmannens levnadssätt, diet och underlåtelse att använda medel för återhämtning
10. oförmåga att upprätta ett givande samarbete med läkaren
11. brister i pedagogiska färdigheter som har till följd att tränaren inte lyckas motivera idrottsmannen att träna tillräckligt och att han inte kan använda sina kunskaper på bästa sätt.

Bland alla dessa skäl är en del betingade av att problematiken inte är vetenskapligt genomarbetad i tillräcklig omfattning, medan andra beror på att tränaren inte känner till vedertagna ståndpunkter. För det tredje kan några av dem uppstå genom tränarens subjektiva inställning till den ena eller andra synpunkten. Den fjärde kategorin av dessa skäl ligger åter utanför tränarens inflytelsesfär: tränaren vet och vill men det finns inga materiella förutsättningar. Tränarens uppgift är att undvika den andra och tredje delen av skälen d.v.s. de som beror direkt på honom själv. Här framstår åter behovet att skaffa så goda kunskaper som möjligt. Men här måste man också tänka på att den information som når fram till tränaren ofta är av varierande kvalitet.

Den mest värdefulla informationen är den som kommer direkt från forskning för praktiskt bruk. Men även här kan det finnas fallgropar. Värdet av forskningsresultatet beror på om underlaget har varit av tillräcklig omfattning och om det har samlats in med objektiva metoder. Vid användning av forskningsresultat måste man ta hänsyn till dess tillämpningsområde. T.ex. är de resultat som man har funnit genom undersökningar av idrottsmän på toppnivå oanvändbara för träning av idrottsmän av låg kvalifikationsklass, och omvänt. Utöver kvalifikationsklass bestäms tillämpningsområdet av ålder, kön och ofta även klimatiska förhållanden, idrottsgrenens egenart o.s.v. Vid bedömning av tillämpningsområdets omfattning förekommer det likväl onödiga fel. Det förekommer även fall där den som genomfört undersökningen själv vill överdriva dess användbarhet. Oftast förekommer sådana fel i litteraturen som behandlar träningsmetodiken. Utan att kontrollera tillämpningsområdets bredd överförs de resultat som fås med en grupp till en annan grupp, d.v.s. resultat som erhållits inom ett begränsat tillämpningsområde görs allmängiltiga. Naturligtvis avslöjas dessa fel skoningslöst av praktiken. Men det får ofta till följd att användning av vetenskapens forskningsrön kommer i vanrykte, fastän felet låg i att vetenskapliga fakta brukades på fel sätt och inte i själva vetenskapen. Ofta hittar man i litteraturen om träningsmetodik rekommendationer som utbjuds som vetenskapliga sanningar, men som överhuvudtaget inte grundar sig på några vetenskapliga fakta, utan helt enkelt på logiska konstruktioner. Deras värde varierar beroende på ”konstruktörens” kunskapsnivå.

Slutsatsen av ovanstående blir att tränarens visdom inte endast beror på mängden av vetenskapliga forskningsresultat som når honom, utan även förmågan att rätt värdera denna information. Vi lämnar åter ordet till V. Tichonov: ”För att kunna samarbeta med vetenskapsmän måste tränaren åtminstone i stora drag förstå vad det hela rör sig om. Jag känner brister i specialutbildning och tillbringar därför mycket tid bakom böcker. Jag lär mig även tolka kardiogram.”

En tränare behöver åtminstone elementära kunskaper om hur vetenskapligt forskningsarbete går till, han behöver känna till räckvidden från vetandets tillämpningsnivå till det grundvetenskapliga planet. Då är det möjligt att avgöra om en rekommendation som lämnas för praktiskt bruk är i överensstämmelse med de fundamentala lagar som gäller inom det aktuella området. Givetvis finns det också möjlighet att tillämpad vetenskap ger en upptäckt som ligger före grundvetenskapens världsbild. Men i sådant fall är en djupgående granskning ovillkorligt nödvändig. Många av tidningar och tidskrifter reklamerade och mystifierade ”nyheter” visar sig vara skrattretande om man granskar dem genom grundvetenskapligt förstoringsglas. För att få hjälp av grundvetenskap är det ändamålsenligt att tränaren söker konsultation hos någon vetenskapsman.

En annan väsentlig informationskälla för tränaren är praktisk erfarenhet. Men inte heller denna sak är enkel. Att använda praktisk erfarenhet innebär vanligen ett spel med exempel, varvid man glömmer att de träningsmetoder och den teknik som visade sig vara framgångsrika måste sammankopplas med idrottsmannens individuella egenskaper och andra konkreta förutsättningar (åter en fråga om tillämpningsområde). En björntjänst gör man också genom att sådana positiva erfarenheter ofta presenteras på ett ”paradmässigt” sätt – som om det inte hade förekommit svårigheter, sökande, misstag. Dessutom når man ofta inte fram till sakens kärna: vad var det egentligen som gav framgång i det aktuella systemet med alla dess olika faktorer? Och därför erbjuds både det väsentliga och det oväsentliga som likvärdiga komponenter, såväl det som gav framgång som det vilket hindrade att framgången blev större. Praktisk erfarenhet utgör ofta grunden vid sammanställning av träningsprogram, men även här utan tillräcklig prövning och analys. Det finns program som grundar sig på träningen av en ung idrottsman med sällsynt goda förutsättningar. Att bjuda vem som helst denna typ av träning betyder i verkligheten naturligt urval: den som klarar det, av den kan det bli något, den som inte klarar det får syssla med något annat. Då antalet träningsvilliga är begränsat är denna metod inte användbar. Dessutom är det mycket möjligt att mindre forcerad träning kunde ha bringat framgång för en annan typ av idrottsmän.

En uppföljning av tränarnas praktiska verksamhet har avslöjat olika slags felsteg, men de väsentligaste av dessa beror oftast på bristfälliga kunskaper: träningen bedrivs traditionsenligt utan att man vet varför man gör just si eller så och inte på något annat sätt. Därtill kommer dålig uppföljning av resultat av skilda träningsetapper, värdering av komplicerade enkelkomponenter endast med ledning av tävlingsresultat, d.v.s. som en summa vars olika beståndsdelar kan kompensera och neutralisera varandra.

Även teknikfel måste beaktas. Fulländad teknik måste bibringas i idrottsskolor. Den bästa åldern för inträning av nya rörelsekoordinationer är 12–14 år. Används inte dessa år rationellt blir det hela försvårat. Det gäller ju inte att tillägna sig en teknik som gör det möjligt att delta i tävlingar, utan en i alla avseenden perfekt teknik. För att nå dit måste man utgå från biomekaniska lagar. Samtidigt måste man ha förståelse för utvecklingsriktningen i idrottsteknik: nämligen att om 8–10 år, när eleven från idrottsskolan börjar uppträda på toppnivå och använda den teknik som han som han lärde sig i 12–14-årsåldern, att hans teknik även då är up-to-date och inte hopplöst föråldrad. Det faktum att tekniken måste anpassas efter kroppsbyggnad; utvecklingsnivån; att 12–14-åringar kopplar in kompletterande, icke behövliga muskelgrupper när övningen utförs med maximal effekt. Härav uppstår behov för senare korrigering av tekniken och för omlärning. Allt detta är självklart. Som fel i tränarens arbete måste man anse vara om tränaren tycker att teknikkorrigering innebär onödig tidsspillan om han inte finner tid för detta mellan ofta förekommande tävlingar. Naturligtvis påverkar detta idrottsmannens möjligheter till vidareutveckling, han stannar på en lägre nivå än vad som skulle varit möjligt.

Från idrottspraktiken känner man till åtskilliga exempel där teknikfel som inte blev korrigerade i rätt tid inte bara bromsade resultatutvecklingen, utan också direkt orsakade idrottsskador. Även om man i sådana fall oftast skyller på olyckliga omständigheter, är detta som sker i själva verket ofrånkomligt: ju högre resultatnivå, desto mer förödande blir muskelkontraktion och kraftvektorers felaktiga arbetssätt genom teknikfel. Nu kan läkningen ta månader, ibland ett helt år, om det inte betyder slutet på idrottsmannens karriär. Allt detta kunde man ha sluppit om tränaren tidigare hade ansett sig ha råd att ”slösa bort” tid för korrigering av tekniken.

Vid inlärning av teknik och utformning av en rationell teknikvariant kan tränaren få hjälp av olika tekniska hjälpmedel, däribland videoteknik. Det skulle vara fel att avstå från dessa möjligheter eller inte lära sig använda dem.

Många fel uppstår genom ensidighet i träning och oförståelse för att den träning som leder till toppresultat består av en rationell kombination av fysisk, teknisk, taktisk, psykologisk och teoretisk förberedelse. Oftast underskattar man betydelsen av allmänfysisk och psykologisk träning. Brister i allmänfysisk träning spolierar själva fundamentet för toppresultat och gör det omöjligt att tillämpa så stor träningsbelastning som erfordras. Bakom detta fel ligger önskan (eller behovet) att tävla för tidigt eller för ofta, att genom specialträning färdigställa överbyggnaden utan att ha erforderligt fundament. Otillräcklig psykologisk förberedelse minskar träningens effektivitet, reducerar viljekraften och koncentrationsförmågan vilket har speciellt negativ effekt på tävlingar. För att undvika detta måste tränaren känna till psykoreglering och kunna lära ut den till sina elever.

Här uppstår ofta fel vid tävlingsverksamhet. Under en tävling väntas tränaren ge lakoniska, konkreta och träffande råd framför allt angående tävlingstaktik, samt väl genomtänkta psykologiska anvisningar. För detta måste tränaren äga stor sakkunskap, han måste framför allt kunna behärska sig och använda det bästa ur sitt kunskapsförråd. Men vid tävlingar ser man ofta det rakt motsatta. ”Time-out”-avbrott blir ofta till uppgörelser, gräl över misslyckanden utan att konkreta direktiv ges. Ännu mindre kan det i sådana fall bli tal om någon positiv psykologisk påverkan. Om idrottsmannen har gjort fel och om han inser det bör han få en fingervisning om hur han ska göra istället. En exalterad upprepning i ord av misstaget kanske lugnar tränaren, men hos idrottsmannen framkallar den negativa känslor och får ofta till följd att denne inte kan göra sitt bästa. Ett mycket dåligt intryck gör de tränare som på tävlingar på alla sätt försöker demonstrera sitt stora kunnande som de tafatta idrottsmännen inte är i stånd att utnyttja. I sådana fall kan man fråga: vems fel är det?

Ett givande samarbete med läkaren tillförsäkrar bland allt annat att tränaren får återförande information, hjälp när han måste välja att bestämma lämpligt levnadssätt (arbete, avkoppling, sömn), passande diet och vilka återhämtningsmedel som bör användas. För att få denna hjälp måste tränaren veta vilka frågor han ska ställa till läkaren och hur han ska använda de råd som han får. Idrottsskador utgör ett problem för sig. Som vi redan har kunnat konstatera uppstår de inte alltid genom olycksfall utan kan vara en följd av tidigare gjorda fel. Utom tekniska brister hos idrottsmannen kan skador förorsakas genom olämplig träningsplanering. Vårt vetande om vad som under träning händer i bindväv är tyvärr ännu alltför otillräckligt för att kunna placera ut varningsmärken. Men ändå är frågan allvarlig. T.ex. när man tävlar trots en skada, speciellt om man därtill använder smärtstillande sprutor. Det råder inget tvivel om att detta handlingssätt förlänger läkningstiden eller t.o.m. omintetgör den läkningsprocess som redan har kommit igång. I varje fall kan man tala om ett allvarligt fel om tävlandet under dessa betingelser förvärrar skadan. När vi då efteråt jämför vad idrottsmannen hade förlorat om han hade avstått från tävlingen och vad han nu förlorar i samband med en långvarig läkningsprocess framstår hans lättsinne (eller rättare sagt hans otillåtliga dumhet) ännu klarare.

Vissa idrottsskador har samband med tillfällig uttömning av adaptionsreserver eller med fullständig förbrukning av utvecklingspotential. Utarbetning av metoder för att få tillämplig information måste bli en uppgift för framtiden.

Sammanfattningsvis skulle jag än en gång vilja framhålla att alla kan göra fel. Den kloke förstår det och försöker lära av sina misstag och göra allt för att undvika dem. Den högfärdige anser sig vara ofelbar, försöker skylla sina misstag på andra och upprepar dem gång på gång. Man måste dock också poängtera att risken att göra misstag aldrig får leda till ändlös tveksamhet. En tränare måste vara i stånd att i rätt tid fatta konkreta beslut. J. E. Counsilmans (1982) rekommendation till tränare lyder: fatta modigt era beslut och bli inte alltför förvånade om några av dessa visar sig vara felaktiga.

Fortsätt till Hur uppstår träningseffekten »