Atko Viru – Idrottsträning

13. Övnings- och träningsmetoder

Det huvudsakliga, men inte det enda träningsmedlet, är fysiska övningar. Därutöver kan man nämna medel som imiterar den påverkan som fysiska övningar ger (elektrostimulans, ideomotoriskt (mentalt) utförande av övningar, särskilda träningsredskap för specificering och modifiering av övningar, regleringsmedel för återhämtningsprocesser och naturliga hälsomedel. Även näringsmedel och matvanor kan räknas dit).

Fysiska övningar utföres för att utveckla eller bibehålla någon bestämd förmåga, färdighet eller egenskap (även för att reglera återhämtningsprocesser och psykiskt tillstånd). Allt detta kan samlas under begreppet ”fysiska övningar”. Fysiska övningar används även för att lära nya rörelser. Inom idrottsträning har fysiska övningar följande huvuduppgifter:

1. grundläggande övningar eller tävlingsövningar (motsvarar tävlingsanspänning, utförs enligt tävlingsreglerna)
2. förberedande specialövningar (säkrar utvecklingen av fysisk kapacitet och funktioner som ligger till grund för tävlingsövningar
3. övningar för allmänfysisk träning (Harre, 1971, Kukusjkin, 1975).

Målinriktad användning av övningar enligt bestämd plan utgör övningsmetoden. Metoden bestämmer grundstrukturen och karaktären i den träningsprocess som påverkar idrottsmannen (fysiska övningar, psykisk påverkan mm). Till övningsmetoderna under träningsprocessen kommer dessutom läro- och fostringsmetoder (Mötlik, 1961). Fostringsmedel kan, men behöver inte vara sammankopplade med övnings- och lärometoderna (Vaitsechovski, 1971, Ter-Ovanesjan, 1986).

Om vi utgår från strukturen och karaktären av fysiska övningar och från de ändringar i organismen som dessa framkallar är det lämpligt att skilja mellan fem principiellt olika träningsmetoder. Enhetlighetsmetoden kännetecknas av att verksamheten försiggår oavbrutet under relativt lång tid med konstant intensitet. Specialfall av enhetlighetsmetoden är så kallad tempoträning där idrottsmannen ska löpa en viss distans i bestämt tempo. Växlingsmetoden kan likaledes bestå i att verksamheten pågår under lång tid, men det mest karaktäristiska kännetecknet för metoden är att intensiteten eller karaktären växlar. Liksom vid enhetlighetsmetoden pågår verksamheten oavbrutet utan vilopauser. Upprepningsmetoden består i att en och samma aktivitet upprepas många gånger. Mellan upprepningarna lägges vilopauser som är tillräckligt långa för att säkra organismens optimala beredskap till nästa repetition och undvika att skuldföreteelser och trötthet ackumuleras. Vid intervallmetoden kan liksom vid upprepningsmetoden en bestämd aktivitet upprepas många gånger, eller också kan täta växlingar i intensitet ske, som vid växlingsmetoden (t. ex. löpning i snabbt tempo växlas med jogging eller gång). Till skillnad från upprepningsmetoden är dock vilopauserna (även växling till lägre intensitet) otillräckliga för att ge organismen optimal beredskap till nästa intensiva intervall. Därmed sker verksamheten med gradvis ökande trötthet och växande skuld. Grundaktivitetens och vilopausernas stränga reglering skiljer denna metod från växlingsmetoden. Tävlingsmetoden karaktäriseras av att verksamheten sker under tävlingsliknande förhållanden. Metoden får sitt innehåll av tävlingsatmosfären: mekanismer för mobilisering av organismens kapacitet kompletteras med emotionell anspänning. Spel är användbara för att framkalla den rätta stämningen.

I somliga teoretiska och metodiska skrifter tar man även med övningar till utmattning och övningar med maximal ansträngning. Till utmattning kan man utföra övningar enligt alla ovannämnda metoder, varför det inte finns något skäl att tala om någon självständig metod. Snarare är det fråga om dosering av träningsbelastning – övningen utföres till extrem utmattning. Även tillämpning av maximal ansträngning innebär snarare högre intensitet i övningen än speciell övningsstruktur. Den välkända cirkelmetoden utgör en blandning av upprepnings- och intervallmetoden – upprepning av den ena övningen följs av upprepning av nästa osv tills man är tillbaka vid den första. Vilointervallet kan i detta fall vara antingen tillräckligt eller icke tillräckligt för organismens återhämtning.

Huvudmålet med fysiska övningar är dels att lära sig tekniken i respektive idrottsgren och dels att utveckla den fysiska kapaciteten. Likaledes används de som integralförberedelse för tävlingar. Detta har till mål att ”lära” organismen mobilisera sin kapacitet genom att övning-arna genomförs under tävlingsliknande betingelser. Enligt N. Ozolin (1970) är tävlingsdeltag-ande den högsta formen av integralförberedelse. Beroende på idrottsgren och förberedelse-etapp kan antingen allmänfysisk träning eller träning av av specialgren krävas för förbättring av ena eller andra sidan av organismens fysiska kapacitet. Många gånger är det bara de använda muskelgrupperna och aktivitetens art som avgör skillnaden. Följaktligen kan de övningar som kommer till användning ibland räknas till allmänfysisk träning och ibland till specialträning. De grundläggande lagarna som bestämmer övningarnas verkningsgrad blir dock oförändrade.

Fortsätt till Teknisk förberedelse »