Atko Viru – Idrottsträning

3. Vetenskapligt närmande till träningsuppbyggnad

Ju högre nivå idrottsprestationer når upp till, desto effektivare måste träningsprocessen vara. Det går inte att förbereda en idrottsman för morgondagens resultat med gårdagens teknologi. Men varifrån kan man inhämta de kunskaper som krävs för att göra träningen verkligt effektiv? Den främsta kunskapskällan inom idrotten har varit erfarenhet, dvs. man har lärt sig allt om hur idrottsmännen tidigare har tränat. Den metoden blir rationell om vi med stor sannolikhet kan klarlägga vad som inte var tillfredsställande och inte ändamålsenligt i de tidigare träningsmetoderna och varför man då kom just så långt i resultathänseende, men inte längre. Om vi däremot utan analys gör en schablon av gamla erfarenheter, då kan vi knappast hoppas på att nämnvärt överträffa den gamla resultatnivån. Den betydande individuella egenarten hos varje idrottsman gör dessutom att nyttan med att kopiera toppidrottsmännens träning i regel blir liten. Hos tränaren och idrottsmannen uppstår då frågan: Varför lyckas vi inte lika bra?

Analyserar man uppmärksamt idrottsresultatens utveckling finner man nästan alltid ett samband mellan dessa och nya idéer i träningsmetoderna eller nyheter i tekniken. I många fall har dessa förnyelser i träning varit kvantitativa. En och annan kommande stjärna har helt enkelt varit djärv nog att träna mera. Citat: ”Paavo Nurmi överträffade flerfaldigt den träningsvolym som flertalet av hans konkurrenter nöjde sig med. Men jämför man hans träning med den som dagens toppidrottsmän underkastar sig, kunde man kanske klassificera honom som en entusiastisk motionär” (T. Matsin, H. Pärna, 1978). Enligt O. Karikosk (1983) är träningsvolymen för medeldistanslöpare idag 5–15 gånger större och för långdistanslöpare 15–25 gånger större än för 50 år sedan. För att konkretisera detta bifogar vi tabell 1–3.

Mera sällan, men den senaste tiden allt oftare, har resultatutvecklingen haft ett samband med ändringar i träningens karaktär eller i idrottsgrenens tekniska utförande. De kvalitativa ändringarna har kommit fram som experiment – vad händer om vi gör på ett annat sätt än hittills? I en del fall har sådana experiment visat sig vara framgångsrika. Här kan man påminna om de framgångar som nåddes genom intervallmetoden av medeldistansaren R. Harbig före andra världskriget och av långdistansaren Emil Zatopek efter kriget. Därvid ökade Zatopek sin föregångare Gunder Häggs träningsvolym till det tre- eller fyrdubbla. I jämförelse med Zatopek minskade V. Kuts märkbart på träningsvolymen, men ökade samtidigt påtagligt träningens intensitet. Därefter följde resultatutvecklingen på 60-talet. Den grundade sig på A. Lydiards, E. van Aakens, P. Ceruttis och andra tränares nytänkande i fråga om träningskvalitet. Sedan följde nytt sökande – sökande efter en rationell förening mellan olika träningsprinciper. Detta gav Lasse Virén iögonfallande framgång och utgjorde även grunden för att en hel rad nya elitlöpare steg fram.

Att det inte räcker med att enbart höja träningsvolymen visar också en analys av våra långdistanslöpares träning (T. Matsin, H. Pärna, 1978). Man gjorde en jämförelse mellan tre grupper med tre löpare i varje grupp som under olika tidsperioder hade legat i republikens topp. Därvid analyserades deras träning under de år då respektive löpare hade haft sin personliga topp. Såsom framgår av figur 1 ökade grupp 2 träningsvolymen med 68 %, men samtidigt minskade de på träningsintensiteten. Löparna i grupp 1 låg i toppen för hela Sovjetunionen, medan grupp 2 inte alls nådde upp till samma höga nivå. Löparna i grupp 3 var i sin tur åter ganska framgångsrika både vid tävlingar i Sovjetunionen och internationellt. Deras träningsvolym hade varit ännu större än hos grupp 2, men samtidigt låg även träningsintensiteten på en hög nivå.

O. Karikosk studerade speciellt förhållandet mellan träningsvolymen och träningsintensiteten (1983). Han skaffade sig detaljerade träningsdata om 13 långdistansare som låg i Sovjetunionens topp samt från Lasse Virén och Martti Vainio. När han sedan sammanställde dessa data med respektive löpares resultatutveckling kom han till slutsatsen att träningsvolymen har en väsentlig betydelse för resultatutvecklingen i långdistanslöpning, men att träningsvolymen inte ensam är avgörande. Lika betydelsefull eller t.o.m. viktigare är intensiteten. Att öka träningsvolymen till en viss gräns höjer resultatnivån. Går man över den gränsen påverkas resultaten i negativ riktning. Bästa resultat når man när man balanserar träningsvolymen och intensiteten på ett sätt som är individuellt avpassat för löparen. Därvid kan de individuella variationerna ifråga om träningsvolym vara betydande (hos idrottsmän av världsklass 5 900–10 000 km eller ännu mer på ett år).

Exempel på lyckade experiment kan vi finna i ett flertal idrottsgrenar. Kvalitativa ändringar i träningsbördans struktur har beskrivits hos simmare (J. E. Counsilman, 1982; V. Platonov, S. Vaitsechovski, 1985) och cyklister (V. Kapitonov m fl, 1978). Enligt S. Vaitsechovski ökade den årliga träningsdistansen hos de bästa simmarna från 1968 till 1978 med 1 000 km. Ännu större var ökningen hos simmareliten i Sovjet – från blygsamma 800 ±120 km till 2 800 ±300 km/år. Det uppnådda genomsnittsvärdet översteg världstoppens träningsnivå med 300 km. Därmed hade man uppenbarligen kommit till en gräns. Ytterligare ökning av träningsvolymen gav ingen höjning i prestationsförmåga. De simmare som ökade sin träningsvolym ytterligare till 3 500–4 000 km/år uppnådde inte sina mål i resultatväg. Istället för framgång inträffade många fall av överansträngning och deras tid i världstoppen blev kort. Simmarna i Sovjetunionen valde en annan väg. De ökade träningsvolymen när det gäller simträning med hög intensitet. Samtidigt med detta tredubblades träningsvolymen i träning utanför bassängen, varvid nästan hälften av denna träning (47 %) utgjordes av styrketräning med specialredskap (årsvolymen ökade från 15 timmar till 160 timmar). Konditionsträning utanför bassängen liksom allmän styrketräning minskade något i volym (i båda fallen från 35 timmar till 30). Däremot fördubblades tiden för idrottsspel (till 40 timmar), medan tiden för smidighetsövningar mer än femdubblades (från 15 till 80 timmar).

Enligt V. Platonovs analys (1986) har träningseffekten under senare år höjts efter följande riktlinjer:

1. ökning av den totala träningsvolymen till trakterna av en övre gräns.
2. en synnerligen kraftig ökning av träningsvolymen i specialgrenen samtidigt med träningens noggranna anpassning till de krav som ifrågavarande specialgren ställer.
3. ökat tävlande som ett medel för att mobilisera idrottsmannens alla resurser, för att stimulera anpassningsprocesserna i organismen och för att effektivisera träningen.
4. strävan att finna ett system för att balansera tränings- och tävlingsbelastning, vila, näring, medel för organismens återhämtning och för mobilisering av organismens funktionella reserver.
5. användning av icke-traditionella träningsmedel (olika styrketräningsredskap, elektrisk stimulering av muskler, specialträning av idrottsgrenens enstaka moment, varierad användning vid träning av psykisk spänning och konkurrenssituation, träning på hög höjd i fjälltrakter, användning av medel som påverkar organismens återhämtning).
6. orientering av hela träningssystemet till att uppnå en optimal beredskap för tävlingar (en mångårig träningsplan uppbygges så att under de första etapperna läggs huvudvikten vid de komponenter som är avgörande för framgång senare på elitnivå).
7. fulländning av ledningen för träningsprocessen genom objektivt studium av tränings- och tävlingsverksamhet och genom utarbetning av modellkaraktäristika med hänsynstagande till idrottsmannens individuella egenart.

V. Platonov förutser att man inom en nära framtid genom fortsatt vetenskaplig analys av träningens grunder kan vänta sig nya möjligheter för att effektivisera idrottsmannens förberedelse. Strukturen i idrottsmannens tränings- och tävlingsverksamhet har hittills inte bearbetats i tillräcklig omfattning, allmänna ståndpunkter är inte konkretiserade genom siffror som man skulle kunna utgå ifrån. Många studier i den riktningen lider av ensidighet (man studerar vissa faktorer och ignorerar andra) när det gäller prestationsförmågan, man studerar icke-specifika, indirekt verkande faktorer då man saknar metodiska möjligheter för en kvantitativ bedömning av de direkt verkande faktorerna. Inte så sällan ignoreras skillnader i idrottsmännens ålder och i deras resultatnivå. Man sammankopplar enstaka parametrar eller faktorer med tävlingsresultat utan att inse att dessa endast påverkar enskilda karaktäristika i idrottsmannens tävlingsverksamhet. Vetenskapsmannen från Kiev förutsäger att fortsatt utveckling i idrott till stor del kommer att bero på rationalisering av träningsbördorna, varvid han avser såväl mångåriga träningsförlopp som uppbyggnaden av träningens mikrocykler. En rationell samordning mellan övningar med olika inriktning uppmärksammas därvid i första hand. Även vid användning av traditionella övningar i träning tillsammans med medel för stimulering av arbetsförmåga (pedagogiska, fysiska, psykiska, tekniska) krävs det samordning liksom vid användning av medel för främjande av återhämtnings- och anpassningsprocesserna.

L. Homenkov (1982) anger följande vägar för utveckling träningssystemet för idrottsmän på elitnivå:

• höjning av tränings- och tävlingsintensitet och skapande av erforderliga villkor för detta
• arsenalen av träningsredskap utökas för att möjliggöra större variation i träningen
• uppdelning och effektivisering av medel och metoder för fysisk förberedelse med avseende på specialgrenen
• rationalisering av idrottsteknik och -taktik samt förbättring av metoderna för inövning
• breddning av medel för psykisk förberedelse och höjning av deras effektivitet.
• breddning av komplexet återhämtningsmedel
• rationalisering av träningsstrukturen i alla delar
• införande i praktiskt bruk av icke-traditionella träningsmedel för att finna nya möjligheter för ändamålsenliga variationer i fysiska, tekniska och psykiska träningsbelastningar från små till maximala och för att tillägna sig fulländad teknik
• effektivisering av vetenskaplig/metodisk hjälp
• breddning av teoretiska kunskaper i idrottsmannens förberedelse
• effektivisering av uppfostrings- och ideologiskt arbete.

Naturligtvis skulle det finnas mycket att tala om när det gäller nyskapandet i idrottstekniken. Men vi överlåter detta till den litteratur som har specialiserat sig på tekniska frågor. För att få fram lagbundenheten i framgångar borde man känna till även misslyckandena. Men om dessa talar man inte. Därigenom försvinner den värdefulla kunskap som man annars kunde få genom moderna analysmetoder.

För kvalitativa experiment krävs inte bara mod när man söker något nytt. Detta slags mod är berättigat om den eventuella risken motiverar det. Idrottsmän med de rätta förutsättningarna är ju inte så talrika att man utan vidare kan experimentera med dem. För att ta en motiverad risk krävs det framför allt fantasi för att hitta en ny väg och det krävs kunskaper från föregående analys huruvida den nya vägen kan motiveras och vilka grunder det finns för att hoppas på framgång. Teoretiska kunskaper om bl a anatomi och fysiologi samt pedagogik och psykologi utgör följaktligen fundamentet för sådan verksamhet. Enligt psykologin är fantasins räckvidd beroende av kunskapsnivån.

Författare som J. Counsilman, T. Nett, H.-D. Harre, F. Wilt, L. Matvejev, N. Ozolin, J. Verhosjanski, V. Kuznetsov, V. Filin, M. Nabatrikova, V. Platonov m fl har under årens lopp lanserat mycket nytt och värdefullt i träningsarbete. Hos dem alla framstår en strävan att söka förnyelsevägar som grundar sig på teoretiska kunskaper. Tillgänglig för oss är boken om L. Virén (Mauno Saari: Lasse Virén, Tallinn 1983). Även här gäller att tränaren samlade en mängd fakta och vägde dem mot varandra innan han började sitt arbete med den blivande toppidrottsmannen.

Ju större våra kunskaper är om utvecklingsprocesser när det gäller idrottslig prestationsförmåga och vilka ändringar i organismen som ligger till grund för denna utvecklingsprocess och vilka möjligheter det finns att framkalla dessa ändringar, desto bättre möjligheter har vi för förnyelse och effektivisering av träningsarbetet. Här är logiken enkel: om vi verkligen vet hur och varför någonting sker behöver vi inte experimentera med 99 eller ännu flera möjligheter, utan det räcker att pröva 3–4 av de mest sannolika. Dessutom – när vi utgår från det som är utmärkande för den av oss behandlade företeelsen och den lagbundenhet som finns här, kan vi komma fram till helt nya lösningar istället för att modifiera det som redan är praktiskt utprovat. Förbryllande är att denna enkla logik ofta visar sig vara oacceptabel hos praktikens män, som utan att förstå den, ofta obetänksamt anser att grundforskningen om idrottslig prestationsförmåga är obehövlig och verklighetsfrämmande.

Föregående exempel karaktäriserade sambandet mellan utvecklingen av idrottsprestationer och vissa grundparametrar i träning. Träningsvolymen och intensiteten är odiskutabelt väsentliga parametrar men ändå kännetecknar de enbart den ena sidan i träningsprocessen. Detta är naturligtvis otillräckligt för styrning av ett system som består av en mängd komponenter. Den verkan som en viss träningsvolym och intensitet har på idrottsmannens utveckling beror dessutom på hans föregående träningsnivå, hans fysiska egenart, hans mottaglighet för övningar av ena eller andra slaget. Vad som erfordras är en systematisk behandling av hela förberedelseprocessen som en enhet, en behandling som inte nöjer sig med analys av toppidrottsmännens träning utan omfattar hela utvecklingsvägen från idrottsskolans första klass till tävlingar på olympisk nivå. Resultat från grundforskningen inom ett flertal vetenskapsgrenar som sysslar med idrott och idrottsmän har gett möjligheter att genom ett enhetligt system för träningsuppbyggnad skapa ett vetenskapligt schema därför.

Grundprinciper och grundstruktur för ett sådant system har fastlagts under det senaste decenniet. Ett auktoritativt kollektiv bestående av bl a A. Kolesov, en av topparna inom sovjetiskt idrottsliv, vidare professorerna V. Kusnetsov och I. Ratov m.fl., tog till utgångspunkt att ett rekord är ingenting annat än resultat av systematisk tillämpning under lång tid av ett målinriktat program. Följaktligen måste idrottsmannens träning i första hand vara inriktad på att skapa sådana muskelkaraktäristika som krävs för toppresultat i hans gren. Därtill bör man urvalsvis använda sig av pedagogisk påverkan och medicinsk/profylaktiska procedurer. Därför måste också idrottsmannens fysiska förutsättningar fastställas för att se i vilken mån de motsvarar idrottsgrenens krav och för att kunna individualisera övningsvalet och doseringen samt för att efterhand kunna följa och korrigera hans träning.

Nämnda kollektiv fann att följande fyra villkor måste uppfyllas för att ett enhetligt träningssystem ska kunna skapas:

1. fastställa idrottsmannens utgångsnivå och prognostisera modellkaraktäristika för den nivå som krävs för att uppnå det planerade resultatet
2. utarbeta program vilka anger det enhetliga systemets innehåll för fostran, träning, tävlingar, återhämtning och som dels räknar med idrottsmannens utgångsnivå och dels med den nivå som ska uppnås
3. organisera systematisk kontroll av hur det planerade programmet realiseras för att kunna jämföra idrottsmannens utveckling med prognostiserade modellkaraktäristika
4. korrigera programmet med ledning av de upplysningar som den löpande kontrollen ger.

Några år senare (1980) kompletterar V. Kusnetsov dessa villkor med följande fem punkter:

1. prognostisering av den nivå som erfordrades för att uppnå de planerade resultaten och normer till modellkaraktäristik för förberedelse i specialgrenen
2. utarbetning av mellanliggande modellkaraktäristika som baseras på idrottsmannens förberedelsenivå och på de framtagna normerna för modellkaraktäristik
3. planerat och programmerat system för träning, tävlingar och målinriktad återhämtning vilket tar hänsyn till förberedelsenivån, normerna och den planerade tidsperioden
4. system för löpande och etappvisa bedömningar av hur det planerade programmet realiseras samt för kontroll av träningsnivån i specialgrenen och hälsotillståndet för att jämföra uppnådda resultat med mellanliggande modellkaraktäristika
5. ett korrektionssystem för utarbetade planer och program.

Enligt V. Platonov (1982) måste man lösa följande uppgifter för att skapa ett träningssystem:

1. ge karaktäristik över träningsnivån och tävlingsverksamheten med hänsynstagande till utövarens kvalifikationer, specialgren, ålder och kön
2. fastställa modell över tränings- och tävlingsverksamheten
3. diagnostisera idrottsmannens individuella funktionella förmåga och jämföra denna med den uppställda modellkaraktäristiken samt med ledning av denna jämförelse bestämma huvudriktningen och vägar för att framkalla erforderlig träningseffekt
4. välja ändamålsenliga hjälpmedel och metoder för träning
5. planera träningen
6. kontrollera effektiviteten av genomförd träningsprocess etappvis och korrigera träningen vid behov.

Oavsett vissa skiljaktigheter finner man samma grundtanke i dessa principer. Detta gör det möjligt att sammanställa ett enhetligt schema:

För målinriktad träningsverksamhet måste man utan tvivel börja med att planera det toppresultat som man eftersträvar. Detta förutsätter för det första kännedom om hur idrottsresultaten utvecklas och förmåga att prognostisera resultatförbättringen de närmaste 5–10 åren, dvs. under den tid som idrottsmannen behöver för att nå toppen. För det andra måste man realistiskt kunna bedöma vilka toppresultat som kan ligga inom räckhåll för den aktuella idrottsmannen med hänsyn till hans fysiska förutsättningar, materiella villkor samt hans vilja och möjligheter att satsa helhjärtat för att nå sitt mål. Med tanke på nuvarande nivå hos de olika vetenskapsgrenarna kanalla de frågor som kan uppstå i detta sammanhang besvaras. De största svårigheterna ligger i att fastställa idrottsmannens genetiska egenart. Men även här har man fått fram nya möjligheter. Tills vidare kan man dock inte närmare fastställa idrottsmannens utvecklingsmöjligheter, dvs. man kan inte förutsäga hur långt en viss egenskap eller förmåga hos idrottsmannen kan utvecklas. Detta gäller såväl biologiska som psykologiska aspekter. Ytterligare ett problem är att prognostisera effektiviteten i fostringsprocessen, dvs. att utveckla erforderlig viljestyrka och målmedvetenhet hos idrottsmannen.

När problemen med det planerade toppresultatet är lösta gäller det att klara ut vilken kapacitet, vilket kunnande och vilka egenskaper som är behövliga för det planerade toppresultatet. Därvid måste man beakta alla de komplikationer som uppstår vid tävlingar. Betraktad från en annan synvinkel kan man summera den uppgiften till ett begrepp som kan kallas ”elitmannens modell” i den aktuella idrottsgrenen, eller ”tävlingsverksamhetens modell”. Modellen förutsätter inte endast en värdering av förmåga och egenskaper, utan även kännedom om sambanden mellan dem. Jovisst, även den är nödvändig, för förmåga och egenskaper kan i viss mån kompensera varandra utan att slutresultatet blir sämre. Man måste veta hur långt denna kompensering kan räcka.

Vidare måste man veta vilka ändringar i idrottsmannens organism som måste åstadkommas för att närma sig elitidrottsmannens karaktäristika. Dagens idrottsfysiologi, -biokemi och -morfologi har tillräckligt med vetenskapliga fakta för att kunna besvara denna fråga. Om man därtill lägger idrottspedagogiska, -psykologiska, -medicinska och biomekaniska rön samt idrottspraktiska erfarenheter, kan vi tämligen konkret fixera elitidrottsmannens grundkaraktäristika. I många idrottsgrenar är elitidrottsmannens modell (typ, skepnad) inte längre någon forskningsuppgift utan fastställt resultat.

Vidare konkretisering av målsättningen kräver kännedom om vilka åtgärder som krävs för att framkalla de behövliga ändringarna. Dessa åtgärder består i huvudsak av träningsövningar, sättet att använda dem och träningsmetoder, men även olika fostringsmetoder, levnads-, studie- och arbetsvillkor, matvanor, användning av medel för återhämtning och psykoreglering. I allmänhet har man tillräckliga kunskaper om allt detta. Vad som komplicerar läget är att verkan kan bli olika för varje individuell idrottsman beroende på hans personliga särdrag. Detta i sin tur kräver en direkt konkretisering av den allmänna kunskapen och en anpassning till varje enskild idrottsman. Därför är kontroll med återkoppling speciellt viktig. Denna utgår från värdering av erforderliga ändringar och klarlägger därigenom i vilken mån de planerade träningsuppgifterna har lösts och ger besked om effektiviteten av de använda metoderna. Samtidigt får man möjlighet att korrigera träningen.

Att fullfölja träningsprocessen, dvs. att framkalla de behövliga ändringarna i idrottsmannens organism, kräver lång tid. Denna tid bör användas så att målet och de ändringar som krävs för att nå dit, dvs. träningsstrategin, ständigt hålls i blickpunkten. Men genom variationer i taktisk planering kan man samtidigt ge möjligheter till vissa andra uppgifter på vägen. Därvid kan i sin tur uppstå en del motsättningar – det ena kan skada det andra. Även detta måste man känna till väl för att undvika skadlig inverkan på den strategiska planeringen. Den strategiska planeringen kan skadas även genom att man för en ung idrottsman ställer hans resultat i juniorklassen främst och därmed stör det ändringsförlopp i hans organism som krävs för att nå toppen.

Till sitt innehåll betyder den strategiska planeringen en ändamålsenlig träningsfördelning, i första hand under många år (från nybörjare till toppidrottsman) och fördelning av årsplanen i perioder, meso- och mikrocykler och till slut på enstaka träningspass. Men även här krävs det ständig kontroll över hur träningsuppgifterna i verkligheten realiseras. Bl.a. måste träningsbördan – även värdering av mikrocyklernas träningseffekt – inta en viktig plats i kontrollsystemet. Det borde vara självklart att hela systemet med återkopplingsinformation och all slags kontroll fyller sin uppgift endast om det finns noggrann bokföring över träningen för att få fram ett samband mellan vad som har blivit gjort och vad som har erhållits.

På det teoretiska planet är frågor om träningsplanering ganska väl kända. Men egendomligt nog är de vetenskapliga kunskaperna mest osäkra när det gäller frågor om konkret träningsplanering.

Realisering av det här schemat förutsätter val av lämplig idrottsgren. Med detta menas att de ändringar i organismen som krävs för toppresultat i en viss idrottsgren börjar utvecklas hos just de ungdomar vars genetiska egenskaper ger bästa förutsättningar. Naturligtvis får detta inte betyda att ungdomar skräms bort från idrott, utan det gäller att för var och en finna den lämpligaste idrottsgrenen. Utvecklingsgången karaktäriseras av att det bland lämpliga ungdomar så småningom upptäcks en del framtidslöften och bland dem ännu senare några verkliga talanger. De bästa möjligheterna att nå toppen har dessa talanger.

Fortsätt till Tränaren som specialist »