Atko Viru – Idrottsträning

14. Teknisk förberedelse

Inlärning av idrottsteknik grundar sig på bildandet av dynamiska stereotyper i hjärnbarken, förmågan att använda dem på bästa sätt när de fullkomnas och att utnyttja extrapolationsförmågan. Här ska vi inte närmare behandla den allmänna lagbundenheten vid inlärning av rörelseteknik och de rekommendationer som grundar sig på denna lagbundenhet, bl.a. om lämplig ordningsföljd mellan övningarna, rörelseanalys i tankarna (Gross, 1985), användning av hjälpmedel för snabbanalys (Farfel, 1975) osv. Vi begränsar oss till repetitionsmetodens karakteristika och vissa fakta om finslipning av tekniken på en högre nivå.

Effektiviteten i bildning av dynamiska stereotyper beror till väsentlig del på centrala nervsystemets optimala retbarhet. Samtidigt är det nödvändigt med mångfaldig upprepning av övningen som leder till trötthet och därmed minskad retbarhet i centrala nervsystemet. Här uppstår således ett motsatsförhållande mellan två olika villkor, vilket gör att endast ett visst, begränsat antal repetitioner gör nytta vid teknikinlärning. Man kan höja det antalet genom att förlänga vilopauserna mellan övningarna så att skuld- och trötthetsföreteelser inte ackumuleras. Således bör övningarna utföras enligt upprepningsmetoden. Undantag från den regeln är när tekniken ska nötas in för att säkerställa att den fungerar felfritt även vid trötthet.

Det finns ytterligare ett villkor som ger ett motsatsförhållande i teknikinlärning och som talar mot långa vilopauser mellan övningarna. Det är så kallat ”snabbminne” som består i att de gynnsammaste förutsättningarna för upprepning av en reflektorisk rörelse existerar omedelbart efter rörelsens utförande. I motsats till så kallat ”långminne” förklaras snabbminnets korttidsfunktion med ändringar i de synapser som vidarebefordrar retningen, vilket ger goda möjligheter att den nya retningen fortplantas genom samma synapser och därmed genom medverkan av samma nervceller. Givetvis bidrar detta till att den reflektoriska akten sker exakt på samma sätt som första gången. Detta innebär att när man en gång har lyckats korrekt utföra ett invecklat och svårlärt teknikelement är det bäst att upprepa det omedelbart för att utnyttja snabbminnets mekanism. På så sätt befästes nervfunktionens rätta struktur. Men samtidigt medför den snabba upprepningen av övningen att vilopausen blir mycket kort och att tröttheten tilltar, som i sin tur minskar antalet effektiva upprepningar.

Vid många upprepningar av en och samma övning uppstår en viss fasindelning av inlärningsprocessen (fig. 13). På grund av många fel vid utförandet blir inlärningseffekten liten under de första repetitionerna. Övningens nyhet gör den intressant vilket stimulerar. Många fel och misslyckanden kan dock även ha motsatt verkan. Efterhand som övningen fortskrider ökar också inlärningseffekten. Framgången ökar intresset, men bara till en viss gräns. Efter mångfaldig upprepning uppstår en minskning av inlärningseffekten som planar ut till en platå (Thorndike, 1932). Även om denna platå kan vara behövlig för ackumulering av kvantitet för ett nytt hopp i kvalitet, måste man här beakta två saker. För det första upphör under platåtiden bildandet av nya nervförbindelser, medan de redan bildade bindningarna fixeras på den uppnådda utvecklingsnivån. För det andra kan stillaståendet i utvecklingen medföra att intresset svalnar och idrottsmannen tröttnar. Man måste räkna med att om en och samma övning upprepas gång på gång, då försvinner intresset förr eller senare. Fortsätter man trots detta kan övningen väcka motvilja hos idrottsmannen. Man måste således skifta mellan olika övningar och i rätt tid gå över från en övning till nästa.

Vid lösning av ovannämnda motsättningar borde villkoren för adaptiv proteinsyntes i centrala nervsystemet spela en avgörande roll. Av stor vikt är här framför allt den adaptiva proteinsyntes som gör det möjligt att nya nervbindningar uppstår och andra ändringar sker i hjärnbarken, av vilka ”minnets fenomen” beror. Denna problematik i samband med fysisk träning och speciellt vid inlärning av nya rörelsemönster är tyvärr helt outforskad tills vidare.

Inövning av mycket komplicerade rörelsemönster och träning till högteknisk standard i idrottsgrenar där tekniken avgör tävlingsresultatet, är grundligt genomarbetad av J. Gaverdovski (1986) inom tävlingsgymnastik. Ur hans forskningsresultat kan följande synpunkter nämnas:

1. Inlärning av komplicerade rörelser bör föregås av att man först lär känna rörelsen genom analys av följande grundkomponenter: rörelsens kinematiska och dynamiska element, stöd- och rörelseapparatens biomekaniska element, lagbundenhet i rörelsens reglering och lagbundenhet i rörelsens system-strukturella organisering.
2. Inlärning av rörelser som ställer stora krav på idrottsmannens fysiska och funktionella kapacitet bör föregås av analys över de svårigheter som är att förvänta. Förberedande träning, speciellt med sikte på erforderlig muskelstyrka och rörlighet i lederna bör genomföras.
3. Kraven på speciell muskelstyrka kan i början reduceras genom modifiering av rörelseteknik. Detta kan uppnås genom att ändra på karaktäristiken av kroppsdelars rörelseenergi i de aktuella rörelsernas nyckelfaser.
4. Eftersom man i början av inövning inte kan känna till orsak-verkanstrukturen i rörelsen kan man inte direkt finna det rätta rörelsemönstret. Därför är det ändamålsenligt att dela in gymnastikövningar i tre olika kausaltyper:a) kausalt enkla rörelser (dominerande är sådana rörelser som ”fullständigt” styrs av utövarens vilja. Dessa rörelser är enklast att lära in); b) ”naturliga” rörelser (de har ett samband med motsatta yttre krafter och kroppens eller kroppsdelars rörelseenergi. Dessa rörelser har karaktären att inte kunna påverkas av utövarens vilja); c) kausalt komplicerade rörelser (de innehåller delar av båda föregående rörelsetyper och har samband med bildandet av olika orsak-verkanstrukturer). Kausalt komplicerade övningar kräver med största noggrannhet utvalda och differentierade metoder vid inövning och medför ofta komplikationer.
5. Viktig plats vid inlärning och utförande av komplicerade rörelser har tonusreflexer i halsmuskulaturen. Beroende på ändringar i huvudets läge uppstår i halsmusklerna reflektoriska ändringar av muskeltonus som ett resultat av retningar i proprioceptorer och balansorgan. Således medför bakåtböjning av huvudet att sträckmusklernas tonus höjs (bra för att åstadkomma fullständig sträckning av kroppen). Sänker man huvudet framåt mot bröstet tilltar böjmusklernas tonus (bra om man ska rulla ihop sig). Fällning av huvudet åt sidan höjer tonusen i denna sidas böjare och motsatta sidans sträckare (bra vid början av vridrörelse). Hänsyn måste också tas till att kroppens tyngdpunkt flyttas när man ändrar huvudets läge (bra vid vridrörelse).
6. Gymnastens sinnesstämning vid inövning av komplicerade rörelser kan vara optimistisk, pessimistisk, skenbart optimistisk och skenbart pessimistisk. I sistnämnda tre fall bör man använda speciella påverkningsmedel för att korrigera stämningen.
7. Gymnastens beredskap att inöva nya rörelser beror på åldersfaktorn (man räknar med ändringar i fysisk kapacitet, sensomotoriska och neuropsykiska egenskaper; perioder då känslighet för inlärning av nya rörelser är speciellt stor); formfaktorn (skiftar under loppet av ett träningsår varvid det uppstår speciellt gynnsamma, men likaledes ogynnsamma perioder); resursfaktorn (fysiska, neuropsykiska och speciella resursers bevarande under ett tränings-pass); välbefinnandefaktorn (funktionellt tillstånd när inlärningspasset börjar, vilket beror på livsföringen under dagen och veckan samt av hälsotillståndet); mobiliseringsfaktorn (vilja att satsa allt, beror på motivationsgrad mm).
8. Vid inövning av komplicerade rörelser intar mental föreställning av rörelsen, d.v.s. utförande av rörelsen i tankar, en väsentlig plats. Den metoden används såväl vid mera grundlig inträning av en rörelse som vid alla följande etapper när tekniken ska fulländas.
9. Slutresultatet blir bäst om olika övningar med samma rörelseprofil intränas enligt en metod som inte följer den linjära regeln ”från lätt till svårare”, utan istället går direkt på den profilerande rörelsen. Trots att början då blir mycket arbetskrävande vinner man såväl i resursförbrukning som i inlärningskvalitet av alla andra besläktade övningar.
10. Att inlära komplicerade övningar utan att dela upp de enstaka elementen är inte bara möjligt utan även högst ändamålsenligt om man har tillgång till tekniska hjälpmedel som hjälper en över svårigheterna i begynnelseskedet.
11. Om man ändå behöver dela upp rörelsen vid inlärning är det lämpligt att använda en metod enligt vilken man steg för steg fogar nya rörelsefragment till det redan inlärda tills rörelsen i sin helhet är inövad. Resultatet blir bäst om minst tre rörelsefaser från den kompletta övningen medtages i första steget av inlärningen.
12. Det är lämpligt att följa ett fastställt program när man ska leda inlärning av en ny rörelse. Programmet ska innehålla allt som behövs såväl ur teoretisk som praktisk synpunkt – föregående förberedelse, inlärningsetapper och korrigeringspunkter.

Fortsätt till Styrketräning »